igår vid den här tiden satt jag och småkonverserade med ett gäng vid ett bord. fast än gänget var och är de jag helst umgås med, både igår och annars med, så hade jag inge vidare kul. jag vet inte anledningen till det. kanske var det för att jag inte var en av många som bytte saliv med främlingar. kanske var det på grund av min inställning just för stunden. jag hade tvärt bestämt mig för att festen hade dött. och de människor som fortfarande gungade runt på dansgolvet var spöken. vi andra, som satt där vid bordet och strängt försökte fixa min nyinköpta väska för en femtiolapp, vi var som gott döda, själen med. vi fick inte ens bli spöken och få chansen för en sista tur på golvet med armarna upp mot skyn. det vill säga rocka loss.
det enda som gick runt i huvudet på en, var när bussen skulle komma, även om vi mycket väl visste att den inte skulle anlända för mer än om en timme.
nu sitter jag här, ett dygn därpå. plågar mig själv genom att tänka på saker som ska göras inom en så otillräckligt kort tid. och allt jag egentligen borde göra är att leva livet.
även om det är det äckligaste citatet, kommentaren, ordspråket som kan komma ut ur ens mun, så är väl det som livet ska användas till. att leva det. och helst på allra bästa sätt.
klockan börjar bli mycket för att vara en kväll innan en skoldag. och det märks även på mitt nuvarande inlägg. så glöm allt jag sa för tillfälligt. och kom tillbaka när jag skriver allt utom nonsens.
fred ut och allt annat.