jag är en sådan som klagar rätt mycket. det livet som levs just nu ska vara det bästa någonsin. men jag känner inte det. man är trött. man är stressad. man har tusen saker att ta tag i. ni orkar säkerligen inte sitta o läsa om vad jag har och måste göra men för mig är det extremt strängt. alltihop. det räcker inte att jag har skolan att tänka på, arbeten på arbeten, prov på prov, julspex som man självmant har valt att ägna sig åt på fritiden, projektarbete som ska bli storslaget men som inte har ens börjats på. det är även detta körkortet. körkortet som hänger över mig som ett brustet hjärta som måste läkas innan man kan gå vidare, körkortet måste alltså göras. nu. inte sen. det är det som är extra strängt och som gör att jag inte kan tänka klart. allt ska egentligen göras nu. och jag som brukar vara THE planeraren. jag vet inte vem jag är men..

går och klagar över vardagssysslor. jag klagar över saker som hör till mitt 18åriga liv. inte nog med det. jag går och anmäler mig till högskoleprovet. en till sak liksom.
jag måste söka jobb med.

det dumma med blogg är att man vill inget hellre än att folk ska älska den. att det ska bli dens vardagsläsning. helst istället för hallandsnyheter eller någon bra bok. men samtidigt som man vill bli läst av alla så vill man att ingen ska veta ett skit om en. man vill bara skriva allt man tycker, allt man känner, allt man ser. men det går ju inte att få båda. känd eller anonym. bara att välja.
jag tror inte att jag är något av de. det vet jag att jag inte är. finns de bästa vännerna, de där som skriver blogg själva, de som inte vågar skriva utan bara hoppas på att få läsa nytt skvaller. sen finns det dom som man inte har en aning om. det tror jag i alla fall. de man aldrig kunnat tänka sig skulle läsa ens blogg. de vill väl på något vis veta vad man gör om dagarna.
det är ganska smart av dom. behövs ingen kontakt. bara att läsa och. sen vet man. sen vet dom.